Bättre mage, ostyriga leder

Det var en bra grej att sluta fasta. Det tog mer än två veckor att sluta få gallstensanfall vid varje måltid, och en stor minskning av portionsstorleken, framförallt andelen kött och fett. Nu äter jag liten frukost vid 8-9, lunch med jättemycket sallad vid 11-12, vissa dagar träningsmellanmål vid 15-16 och middag vid 18 eller 19:30. Är man senare sugen är det helt okej att snacksa. LITE.

Emellertid insåg jag nyss att jag idag har glömt att äta frukost. Jag brukar äta den i form av en bit lchf-pizza medan jag jobbar, och som bekant brukar man vara ledig på lördagar. Jag är inte på något sätt trött, men jag känner att jag är hungrig. Utan några egentliga negativa bi-känslor. Gallblåsa, u so silly.

I torsdags var jag på vårdcentralen för att jag gång på gång får "anfall" av smärta i alla leder i högra armen. Alltså av att ha suttit vid datorn för mycket. Läkaren sa "gå till en sjukgymnast", och ville ta blodprov mot reumatism när jag ändå var där. Det ville inte jag så jag gick till gymmet istället! Nej, jag är aldrig stel i lederna, jag är överrörlig och spänd.

Tyvärr börjar jag mer och mer frukta att jag trots vad pappa själv säger, har ärvt hans sjukdom, dystrofia myotonika. Den kan ge gråstarr, gör att musklerna inte kan slappna av direkt efter anspänning, och att de försvagas mer och mer. Med åren blir det riktigt farligt, eftersom det finns väldigt viktiga muskler. Typ hjärtat och diafragman. När jag gör armhävningar och då tynger riktigt hårt på händerna, får jag jätteobehaglig kramp i fingrarna, det är som att de spänner sig både bakåt och framåt samtidigt. Ungefär samma sak händer om jag lyfter eller drar något tungt mot mig: jag får en jätteobehaglig känsla av att senor och muskler liksom slirar okontrollerat spänt, och på grund av det lyckas jag inte avancera i nästan några styrkeövningar. När jag var liten brukade det hända med mina knän om jag låg på mage och viftade smalbenen i luften. Numera händer det nog inte eftersom jag helst undviker att göra så... Även faktumet att jag i perioder gnisslar tänder så jag knappt kan öppna munnen på morgonen skulle kunna vara ett symptom på dystrofia myotonika. Jag orkar inte riktigt ta tag i det så jag ska kanske försöka distrahera mig från det ett tag till i alla fall. Det vore typ ett jävla jobbigt jävla skit.

Men rygg och mage, där jävlar kör jag! 15 kilo mot bröstet vid rygglyft i ställning, och låååångsamma bakvända situps.

Ett extremt fall av dystrofia myotonika med rejäla kramper.

När det går snett erkänner man, och gör om och gör rätt

Har du någon gång ätit så mycket och så fort att du på riktigt trott att du skulle dö knall och fall av det enstaka tillfället?

Jag gjorde det i måndags. Det berättade jag skräckslaget och upprivet för min nästa. Sen gjorde jag om det i mindre skala på tisdagen. Sen även på onsdagen. Det berättade jag inte. Sen gjorde jag inte det idag, eftersom jag är så öm. Vad kommer jag göra nästa vecka, när jag kommer hem slutkörd och inte orkar tänka längre än att plocka fram hjärndöda snabbfixet och trycka i mig det så fort så fort så det kanske inte kommer märkas?

Hetsäta råkar väl alla göra någon gång. Men det här är farligt och måste upphöra, så nu berättar jag det man helst aldrig vill berätta för någon, så fort jag bara kan. Misstänker att det blir svårare och svårare att erkänna ju längre man håller det inne. Kanske kan jag se mer objektivt på beteendet om jag skriver om det. Jag kanske fattar att det inte spelar någon roll om någon märker det, men att det spelar all världens roll för min stackars mage och gallblåsa om jag proppar in 100 procent för mycket 400 procent för fort. Det vet jag ju, jag säger det själv, men VET jag?

Vad är det som har hänt, frågar jag mig. Hetsåt gjorde jag ofta back in the day när jag åt socker och satt och grät av skam och självförakt samtidigt som jag var och varannan dag gjorde om det "som tröst". Nej, det är ingen vidare tröst inte. Hetsäter man inom ramarna för lchf blir det väääldigt tungt i magen. Fett, fett, fett och fett. Är det periodiska fastan som fått mig att återfalla?

Jag tror jag kan rätta till det här med lite logik och massor av övning. Och en hel del kärlek och förlåtande till mig själv från mig själv.

Periodisk fasta

Här sitter jag på tåget hem från jobbet och känner mig på gränsen till proppmätt. Jag har ätit en rejäl lunch, druckit kaffe med grädde, ätit lite mörk choklad och "för-middag" bestående av en extra allt-gryta. När jag kommer hem kommer jag äta lite middag-middag och kanske något trevligt snack.

Varför gör jag då detta med gott samvete? Jo, jag slutar att äta vid 20:00 och intar sen inget utom massor av vatten innan klockan blir 11:30. Imorgon alltså. Detta kallas för periodisk fasta och ska vara väldigt nyttigt för kroppens arbete med att reparera skadade celler, och det innebär att man håller sig ung och fräsch längre.

Det ska också vara ett sätt att kontrollera och eventuellt tappa vikt i form av fett. Tydliga och vanebundna regler är lättast att följa, och insulinnivån blir väldigt låg och går inte heller upp mycket när man väl äter. Att insulinnivån är låg är bra eftersom energin då inte lagras på magen, utan snarare används till att bygga muskler och... Ta sig runt med!

I början upplevde jag en jätteskillnad vid styrketräning, och kände mig extremt alert och kreativ under förmiddagen. "Vafan, alla kroppsbyggare fuskar ju i hemlighet, det här är ju löjligt lätt", tänkte jag rentav. Sen blev jag van! Allt känns lika segt som vanligt, men det känns helt klart inte segare i alla fall.

Det är ingen jätteskillnad att följa detta om man redan äter LCHF. Mitt blodsocker var redan lågt och jämnt och jag kunde gå utan mat länge utan att uppleva den vrålhunger normala människor brukar lida av. Den största skillnaden är faktiskt att jag får sova längre på morgonen, vilket enligt mig är enormt om man inte behöver lida för att göra det! Mmmmmm, 06:10...

Nedan ser ni mitt vardagskungarike som jag sitter och fastar på om morgnarna och nu åker hem från (Scania i Södertälje).

Vara naken och glad

Efter det "senaste" inlägget följde en lång tid av stress och en hel del jagseraldrigsolen-deppande. Då har vi den saken avhandlad och kan gå vidare! Jag har börjat kostexperimentiera igen så nu finns det något nytt att skriva om.

Idag har jag först något annat jag vill säga. Jag vill hylla min egen kropp. Jag tycker om den.

Vi har varit med om mycket tillsammans, jag och min kropp. Ibland är den ledsen och överrörlig. När jag föddes behövde hjärtat hjälp med att bli rätt konstruerat. Ofta hakar min ena lungsäck sig så det skär tills jag med smärtsam djupandning normaliserar den igen (har dragits med det sedan jag var 7). Jag kan böja knäna åt fel håll. Ibland går fötterna på kroppen sönder. Jag oroar mig ständigt över om den är normal, och om den överhuvudtaget fungerar. Hej vårdguiden och sjuksköterskor på 1177. Hej akuten och hej alla andra som jag fördelat min oro mellan. Men denhäringa kroppen verkar klara sig mycket bättre än jag själv tror.

Feast your eyes. För första gången utan anonymitet. Med stort mod trots stor nöjdhet. Här kommer sneda, oredigerade och halvnakna bilder på mig i min allvarliga och glada kropp. Bakgrundsstory kommer snart.

Det är tandkräm på spegeln. Faktiskt.

Soon.

Nu är det minsann dags. I eftermiddag går jag och köper mig ett träningskort! Simningen har varit jätteskön och bra, men nu är det tid att avancera.

I fredags var jag både på vårdcentralen och på akuten för foten. Den hade blivit bättre och sen sämre igen, så på vårdcentralen fick de för sig att jag hade fått en blodpropp, något som ortopeden nästan 12 timmar senare tyckte var en ganska idiotisk slutsats. Men jag fick i alla fall träffa en ortoped! Han kom fram till att skelettskadan är helt läkt men att ligamentet framför den kan ha rätt långt kvar. Men träning behövs, och den behövs fortlöpande livet ut för att jag inte ska skada mig igen. Nu ska det nötas!

Seghetens lag

Som ni nog har märkt så har jag tagit en paus. Det blev för tungt. Skadan är jävlig, helt enkelt, och det har trots min tidvis peppiga attityd varit väldigt ångestfyllt och tråkigt att tänka på träning och fett. Jag börjar långsamt känna mig mer normal nu, (går fort och utan kryckor överallt utom nedför trappor eller backar) så vi får se vartåt det barkar gällande bloggen.

Förra veckan köpte jag mig ett klippkort på simhallen, och nu har jag varit och simmat tre gånger sedan dess! Jag fick även ett utbrott en gång när jag inte fick simma och tränade hemma, skitargt. Det var bra, på sitt sätt. Några pass gör extrem skillnad i det här läget.

Efter att idag ha brutit ihop lite över rädslan för att återigen skada mig har jag också lovat mig att för resten av mitt liv göra tåhävningar varje dag. Sen är det bara att hoppas på det bästa och streta vidare. Vara seg som ett tuggummi under en skolbänk från sjuttiotalet!

Mind = blown.

Nu tränade jag för första gången sedan senaste uppdateringen. Ingenting avancerat eller hårt, 40 min rumpskakande och headbangande hemma med stillastående fötter. Några situps.

Jag har varit rätt deprimerad och liksom avstängd i ett forcerat tålamod den här tiden. Det ska väntas på hissar, tåg, människor som går snabbare som korsar min väg, och att jag själv äntligen ska ta mig fram dit jag försöker komma, "långt där borta, om 20 meter".  Man får sitta ensam på handikapp-bänken på jobbets kick-off, och om man ska jobba hinner man inte träna på gym, för jag tar mig dit för långsamt.

Men just nu. Efter musik och luftboxning och galna axelryck och messy svett. Jag. Mår. Så. Bra. Jag hade glömt hur det känns att vara genuint avslappnad.

För den sjukdoms-undrande: jag har börjat gå långsamt bärandes kryckorna i handen - inte bara på plana ytor inomhus, utan även utomhus nu. Jag använder dem mest bara om jag behöver skynda mig, eller ska gå på ett ojämnt underlag. Men det är en lång väg kvar till spring och hopp.